På söndag firas svenska dagen, som uppmärksammar vårt lands tvåspråkighet. Rätten att använda båda våra nationalspråk i offentliga tjänster är inskriven i vår grundlag, som garanterar att det till exempel finns social- och hälsovårdstjänster som är tillgängliga på både svenska och finska i de nya välfärdsområdena. Tvåspråkighet är också en hörnsten i välfärdsområdets strategi som styr verksamheten.
Jag har personligen fått flera oroliga meddelanden från personer med svenska som modersmål i Kyrkslätt. De är bekymrade över sina tjänsters framtid och undrar med rätta om välfärdsregionen kommer att kunna rekrytera tillräckligt med svenskspråkig personal till tjänsterna, till exempel för äldre, med tanke på bristen på kvalificerade vårdare. Andra oroar sig för om finskan kommer att bli alltför dominerande i välfärdsområdet och om invånarna kan rådfrågas på sitt modersmål i frågor som kräver särskild sakkunskap.
Var och en av dessa farhågor är berättigade inför en så omfattande reform. Därför måste vi beslutsfattare göra vår del för att lugna västnylänningarnas farhågor och betona att Västra Nylands välfärdsområde stolt är ett tvåspråkigt välfärdsområde där alla får tjänster på båda våra nationalspråk. Och framför allt bör vi understryka att detta är ett löfte som vi kommer att hålla oavsett vad som händer.
***
Vietämme tänä sunnuntaina ruotsalaisuuden päivää, joka juhlistaa maamme kaksikielisyyttä. Oikeus käyttää kumpaa tahansa kotimaista kieltämme julkisissa palveluissa on kirjattu perustuslakiimme, mikä takaa, että esimerkiksi uusilla hyvinvointialueilla sosiaali- ja terveyspalveluita saa sekä suomeksi että ruotsiksi. Hyvinvointialueen kaksikielisyys on myös ollut se lähtökohta, josta on lähdetty liikkeelle toimintaa ohjaavassa strategiatyössä.
Olen itse saanut asiaan liittyen lukuisia huolestuneita yhteydenottoja ruotsia äidinkielenään puhuvilta kirkkonummelaisilta. He pohtivat omien palveluidensa tulevaisuutta ja oikeutetusti miettivät, pystyykö hyvinvointialue palkkaamaan hoitajapulan keskellä tarpeeksi ruotsin kieltä osaavaa henkilökuntaa muun muassa ikäihmisten palveluihin. Toiset taas ovat huolissaan siitä, saako suomi hyvinvointialueella liian dominoivan aseman, ja voidaanko asukkaat kohdata erityistä asiantuntemusta vaativissa aiheissa heidän omalla äidinkielellään.
Jokainen näistä esitetyistä huolista on perusteltu näin massiivisen uudistuksen äärellä. Siksi meidän päättäjien on tehtävä oma osamme ihmisten huolten helpottamiseksi ja korostettava, että Länsi-Uudenmaan hyvinvointialue on ylpeästi kaksikielinen hyvinvointialue, jossa jokainen saa palveluita kahdella kotimaisella äidinkielellämme. Ja tästä lupauksesta aiomme myös pitää kiinni.
